Blogg om etik

Blogg om pressetik.

Gud nåde den i vårat samhälle som är för tjock, gammal, fattig, ensam, dum, speciell eller bara vanlig. Vi bedömer allt och alla. Inte ens våra bröder, systrar, vänner och arbetskamrater kommer undan när vi pratar med våra kärestor. Möter vi nya människor så vill vi gärna veta vad de har för arbeten och var någonstans de bor, allt för att kunna sätta in människor i sociala sammanhang som vi förstår och därmed kan bedöma utifrån oss själva och vår sociala situation.
Javisst! Vi är sociala av vår natur och måste förhålla oss till andra. Men jag tycker att vi lever i ett samhälle där vi ( och journalistiken är en stor bov i sammanhanget ) bedömer och dömer andra väldigt snabbt.
Se bara på inslaget ” inte död men svårt sjuk brittisk kvalitetsjournalistik” där webbmedarbetarna på BBC har 5 minuter på sig att publicera det de får fram. Snacka om att gå till källan.
Jag tror ju att det är så att vi människor inte vill vara något som av andra kan pekas ut som felaktigt eller dumt. Så om jag håller med någon om att någon annan är en idiot utan att veta varför ( eller exakt vad han gjorde som fick den jag höll med att reagera på det sättet ), så skapar jag också ett rum i mig själv där jag är lite rädd att bli kallad idiot eller något annat tillmäle. Till slut kan det bli ett stort rum med osäkerhet inne i oss. Mycket av det vi läser i tidningarna vill få oss att tycka saker vi vet för lite om.

Utifrån dessa tankar har jag valt ett av PO-PON:s ärenden som handlar om en veterinär som gjort en felbedömning.

En kvinna går med sin hund till en veterinär för att hunden har magbesvär. Hunden är ganska gammal och det visar sig senare att den hade uppförstorad prostata.
Veterinären gör en felbedömning och säger att han misstänker att hunden har cancer och att det bästa kanske vore om kvinnan lämnade hunden där för avlivning. Kvinnan vägrar och några dagar senare när det är tid för återbesök berättar hon för veterinären att hunden mår bättre. Hon får enligt henne till svar att någon assistent i så fall får sköta om avlivningen.
Hon uppsöker en annan veterinär som friskskriver hunden från cancer. Hon ringer till veterinären för att berätta detta och får enligt henne till svar att hon skall söka sig en annan veterinär i fortsättningen. Hunden lever fortfarande efter två år och kvinnan har anmält veterinären till veterinära ansvarsnämnden som frikänt veterinären.

En felbedömning har gjorts, det är vi säkra på. Allt annat är ju en situation där ord står mot ord, och vi kan ju bara gå till oss själva för att hitta exempel där vi har upplevt situationer på fullständigt olika sätt.
Vad får reportern att ta parti så ensidigt? Finns det några bakomliggande motiv hos honom/henne? Att göra en bra artikel?
Jag förstår att kvinnan var upprörd, men kan man lita på att allt hon säger är sant.
Ja visst fick veterinären chans att komma med sin version, men hur skulle jag förhålla mig om någon sa: Du har gjort fel, kan du förklara varför?

Vore inte det bästa att skriva en artikel om det som hänt utan att namnge någon och sedan följa upp det med en artikelserie om hur fäst man kan bli vid ett husdjur och hur svårt det blir när det går bort?

Jag måste också erkänna att det finns någon liten djävul i mig som säger att den som har stulit en bil och lyckats köra av vägen med den kan få "stå med byxorna neddragna". Det är reptilhjärnan som tänker så, mitt sofistikerade tänkande tycker att han förmodligen inte blir en bättre människa av att bli utpekad.