Att få höra om vinstintressen som utarmar journalismen som yrke gör mig väldigt ledsen. Så många människor som arbetar med något som bara är en upprepning av något redan skrivet.. Det känns som ett gigantiskt slöseri med energi som kunde användas till något bättre. Jag tror att journalister som får söka efter egna nyheter och sedan förmedla dessa på ett bra sätt, blir stoltare människor som skapar en stolt yrkeskår. En stolt yrkeskår gör ett bättre arbete.
Siffror som säger att 80% av nyheterna är en upprepning och att en stor del är material som inte är källgranskat av skribenten, sänder kalla kårar genom kroppen. Det blir ju oerhört lätt att journalisterna går i maktens koppel om det är så. Det finns ingen tid att källgranska, nyheten skall ut om fem minuter. Skriv så datorn glöder. Här är nyheten du skall skriva om!
Jag känner ingen oro precis just nu för att nyheter censureras. Det skrivs om allt möjligt. Människor i västvärlden får skriva om allt möjligt. Någonstans har det skrivits och publicerats. Men var? Var någonstans står det som är viktigt?
När jag läste om kroppsspråk och kommunikation fick jag veta att de intryck vår kropp tar emot ( syn, hörsel, lukt och känsel ) och bearbetar har ökat tusenfallt de senaste 100 åren. Vi väljer ( eller struntar i ) automatiskt bort 99% av dessa. Men den kvarvarande procenten för ändå med sig väldigt mycket information som vi skall bearbeta. I denna informationsvärld är det svårt att veta vad som är sant eller falskt, viktigt eller oviktigt. Då tror jag att det är väldigt lätt att det som står i många tidningar, och dessutom pratas om i radio och tv blir det som är sant. Det blir också det som människor pratar om vid snabba möten eller fikapauser. Det möter inget motstånd att prata om något som redan sanktionerats i medierna.
Så just nu jobbar journalisterna och konsumenterna av det skrivna ordet åt samma håll. Den platta konsumtionsvärlden där vi inte behöver vara obekväma när vi möter andra människor. Det är för korta och snabba möten. Ingen har tid att lyssna. Det är bäst att säga nåt som alla vet är sant, få en jakande nick och skynda vidare.
Vad skall vi göra då?
-Vi får skärpa till oss allihop och våga ta oss tid att prata om allvarliga och roliga ämnen. Då vet journalisterna att de har intresserade läsare och läsarna förstår att journalisterna arbetar för deras skull. Var det så enkelt? Ja!
Pjotr.
måndag 5 maj 2008
tisdag 1 april 2008
Bokhandlaren i Kabul
Blogg om ”Bokhandlaren i Kabul”
Titel: Bokhandlaren i Kabul
Originaltitel: Bokhandleren i Kabul – et familiedrama
Författare: Asne Seierstad
Förlag: Månpocket, maj 2003 ISBN: 91-7001-042-0
Bloggad om av Peter Nystedt
Hej ”alla” läsare av denna blogg. Jag skall tycka något igen.
Förutom Journalism, läser jag också 7,5p populärlitteratur och 7,5p ”genus och socialisation”.
Det har inte varit ett medvetet val utifrån kunskap om de olika ämnena och vad de kan tillföra mig, snarare slumpmässiga val från en godispåse av möjliga kurser jag kan läsa på distans.
Genuskursen har en antropologisk del som berättar om den västerländska civilisationens utgångspunkt som själva måttstocken för alla civilisationer.
Vi anser att vi har kommit längst fram på en historisk linje, som vi tycker att alla andra självklart också måste/kommer att följa. Därför bedömer och dömer vi andra folk, deras religioner och sätt att leva utifrån vår egen livserfarenhet och livssituation i ett samhälle som gärna slår sig för bröstet och utropar: Vi härstammar i rakt nedstigande led från civilisationens vagga och har lärt oss det bästa sättet att skapa och upprätthålla ett fantastiskt samhälle. Det bästa och mest rättvisa som finns.
Men vårt västerländska samhälle är också ett patriarkalt samhälle. Alltsedan den kristna religionens historieskrivande med en manlig Gud som skapar en människa till sin avbild och sedan låter honom lämna ifrån sig ett revben, så att Gud kan fixa till en lekkamrat ( Eva ) till Adam så att han inte skall ha så tråkigt. Det är ju också bra att Adam och Gud har någon att skylla på när människan ( Eva ) äter av kunskapens träd och hamnar i ett konstant läge av skuld, och därmed längtan tillbaka till ett paradisiskt tillstånd där vi kan leva i nuet och bara behöva tänka på vad vi skall stoppa i oss när vi är hungriga. Den längtan som också får oss att utbrista, alla vill till himmelen, men få vill ju dö.
Vårt samhälle utgår alltså också från den heterosexuelle mannen som norm att jämföra och bedöma andra utifrån.
Populärlitteraturen i sin tur tar bl.a. upp vårt samhälles vilja att utifrån våra rädslor för det okända, populärisera skillnader mellan olika samhällen genom att t.ex. i filmens eller bokens värld låta en amerikansk eller engelsk hjälte ( James Bond, Arnold Schwartsenegger, Rambo, ) lura skjortan av och döda ett stort antal av det folkslag som just då upplevs som fiender till denna hjälte och dennes fädernesland. Till och med science fictionfilmer som ”Independence day”, som är en film om utomjordingar som skall kolonialisera jorden lyckas ofta få med någon känsla av att vi lever i det enda samhället som har möjligheten att försvara världen och därmed också har självklar rätt att vara 1:a tolkare av det som sker i denna värld.
Då har jag berättat lite om vad jag studerar just nu.
Nu till boken.
Jag tyckte om att läsa bokhandlaren i Kabul, den gav mig kunskap om (och därmed mindre rädsla för) ett land som i mångt och mycket fortfarande har kvar samma levnadsförhållanden som man haft sedan urminnes tider. Ett land som är splittrat av inre stridigheter och av stormakters politiska ambitioner. Ett land där folket har haft helt andra utgångspunkter för sin överlevnad över tid ( Hur ser jag till att min familj och mina barn och barnbarn överlever när vi ständigt är hotade av andra stammar som bor i närheten, vem ser jag helst att min son eller dotter gifter sig med så att vi inte känner oss hotade av den stammen åtminstone), och därmed har man helt annorlunda sätt att se på giftermål, arv, manligt och kvinnligt om man jämför med vårt samhälle som ju haft en helt annan utveckling de senaste århundradena.
Bokhandlaren i Kabul är en bok som skildrar ett patriarkaliskt system, genom att berätta om medlemmarna i en Afghansk familj. Den handlar om hur familjemedlemmarna upplever och lever sitt liv i en tid av återuppbyggnad efter ett mycket strängt religiöst styre. I våra ”upplysta” ögon är ju bokhandlaren ett svin som förtrycker resten av familjen och särskilt kvinnorna eftersom vi utgår från vårat samhälles normer och regler.
Nu tänker ni kanske att jag bygger upp ett försvar för det sättet att leva. Men var inte oroliga, jag håller med kritiken mot det patriarkala systemet utifrån mitt liv i mitt samhälle. Men jag tycker att boken skall vara en utgångspunkt för mig som man och människa att förstå mera om min tid just nu och hur jag använder mig av vårt patriarkala system för att få fördelar i vårt samhälle. Det känns som om det är lättare att påverka situationen i min närmaste omgivning.
Det kan ha varit en av svårigheterna med att skriva ”Bokhandlaren i Kabul”, att som författare hela tiden vara medveten om att man skriver utifrån sina tankar om det samhälle man har vuxit upp i själv.
Där kan jag tro att Asne Seierstad ibland har velat fylla i luckor som hon inte själv varit med om att dokumentera på plats. För att tydliggöra konsekvenserna av det patriarkala systemet. Då tycker jag att hon är tillåten att låta berättelsen löpa, genom att använda sig av intervjumaterial som hon samlat under sin tid med familjen. Jag tycker ändå att karaktärernas livssituationer och längtan beskrivs på ett rimligt sätt.
Det här sättet att samla material till en bok kallas väl ibland för att ”Wallraffa”, men jag tror inte att Asne har gett sig ut för att vara något annat än kvinna och journalist.
Resultatet har blivit en bra bok som getts ut i 3 miljoner exemplar till nytta för vårat samhälle som befinner sig i en ständig förändring.
Här nedanför finns några adresser till andra röster om ”Bokhandlaren i Kabul”.
http://www.cafecreme.se/22okt03/kabul.shtml
http://www.dagensbok.com/index.asp?id=747
http://www.enannansida.se/bok/2005/09/bokhandlaren-i-kabul.html
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/amnessida.asp?programID=478&Nyheter=&grupp=1792&artikel=956617
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=27170&a=479703
http://tv4nyheterna.se/1.311571/2008/03/04/han_ar_
Titel: Bokhandlaren i Kabul
Originaltitel: Bokhandleren i Kabul – et familiedrama
Författare: Asne Seierstad
Förlag: Månpocket, maj 2003 ISBN: 91-7001-042-0
Bloggad om av Peter Nystedt
Hej ”alla” läsare av denna blogg. Jag skall tycka något igen.
Förutom Journalism, läser jag också 7,5p populärlitteratur och 7,5p ”genus och socialisation”.
Det har inte varit ett medvetet val utifrån kunskap om de olika ämnena och vad de kan tillföra mig, snarare slumpmässiga val från en godispåse av möjliga kurser jag kan läsa på distans.
Genuskursen har en antropologisk del som berättar om den västerländska civilisationens utgångspunkt som själva måttstocken för alla civilisationer.
Vi anser att vi har kommit längst fram på en historisk linje, som vi tycker att alla andra självklart också måste/kommer att följa. Därför bedömer och dömer vi andra folk, deras religioner och sätt att leva utifrån vår egen livserfarenhet och livssituation i ett samhälle som gärna slår sig för bröstet och utropar: Vi härstammar i rakt nedstigande led från civilisationens vagga och har lärt oss det bästa sättet att skapa och upprätthålla ett fantastiskt samhälle. Det bästa och mest rättvisa som finns.
Men vårt västerländska samhälle är också ett patriarkalt samhälle. Alltsedan den kristna religionens historieskrivande med en manlig Gud som skapar en människa till sin avbild och sedan låter honom lämna ifrån sig ett revben, så att Gud kan fixa till en lekkamrat ( Eva ) till Adam så att han inte skall ha så tråkigt. Det är ju också bra att Adam och Gud har någon att skylla på när människan ( Eva ) äter av kunskapens träd och hamnar i ett konstant läge av skuld, och därmed längtan tillbaka till ett paradisiskt tillstånd där vi kan leva i nuet och bara behöva tänka på vad vi skall stoppa i oss när vi är hungriga. Den längtan som också får oss att utbrista, alla vill till himmelen, men få vill ju dö.
Vårt samhälle utgår alltså också från den heterosexuelle mannen som norm att jämföra och bedöma andra utifrån.
Populärlitteraturen i sin tur tar bl.a. upp vårt samhälles vilja att utifrån våra rädslor för det okända, populärisera skillnader mellan olika samhällen genom att t.ex. i filmens eller bokens värld låta en amerikansk eller engelsk hjälte ( James Bond, Arnold Schwartsenegger, Rambo, ) lura skjortan av och döda ett stort antal av det folkslag som just då upplevs som fiender till denna hjälte och dennes fädernesland. Till och med science fictionfilmer som ”Independence day”, som är en film om utomjordingar som skall kolonialisera jorden lyckas ofta få med någon känsla av att vi lever i det enda samhället som har möjligheten att försvara världen och därmed också har självklar rätt att vara 1:a tolkare av det som sker i denna värld.
Då har jag berättat lite om vad jag studerar just nu.
Nu till boken.
Jag tyckte om att läsa bokhandlaren i Kabul, den gav mig kunskap om (och därmed mindre rädsla för) ett land som i mångt och mycket fortfarande har kvar samma levnadsförhållanden som man haft sedan urminnes tider. Ett land som är splittrat av inre stridigheter och av stormakters politiska ambitioner. Ett land där folket har haft helt andra utgångspunkter för sin överlevnad över tid ( Hur ser jag till att min familj och mina barn och barnbarn överlever när vi ständigt är hotade av andra stammar som bor i närheten, vem ser jag helst att min son eller dotter gifter sig med så att vi inte känner oss hotade av den stammen åtminstone), och därmed har man helt annorlunda sätt att se på giftermål, arv, manligt och kvinnligt om man jämför med vårt samhälle som ju haft en helt annan utveckling de senaste århundradena.
Bokhandlaren i Kabul är en bok som skildrar ett patriarkaliskt system, genom att berätta om medlemmarna i en Afghansk familj. Den handlar om hur familjemedlemmarna upplever och lever sitt liv i en tid av återuppbyggnad efter ett mycket strängt religiöst styre. I våra ”upplysta” ögon är ju bokhandlaren ett svin som förtrycker resten av familjen och särskilt kvinnorna eftersom vi utgår från vårat samhälles normer och regler.
Nu tänker ni kanske att jag bygger upp ett försvar för det sättet att leva. Men var inte oroliga, jag håller med kritiken mot det patriarkala systemet utifrån mitt liv i mitt samhälle. Men jag tycker att boken skall vara en utgångspunkt för mig som man och människa att förstå mera om min tid just nu och hur jag använder mig av vårt patriarkala system för att få fördelar i vårt samhälle. Det känns som om det är lättare att påverka situationen i min närmaste omgivning.
Det kan ha varit en av svårigheterna med att skriva ”Bokhandlaren i Kabul”, att som författare hela tiden vara medveten om att man skriver utifrån sina tankar om det samhälle man har vuxit upp i själv.
Där kan jag tro att Asne Seierstad ibland har velat fylla i luckor som hon inte själv varit med om att dokumentera på plats. För att tydliggöra konsekvenserna av det patriarkala systemet. Då tycker jag att hon är tillåten att låta berättelsen löpa, genom att använda sig av intervjumaterial som hon samlat under sin tid med familjen. Jag tycker ändå att karaktärernas livssituationer och längtan beskrivs på ett rimligt sätt.
Det här sättet att samla material till en bok kallas väl ibland för att ”Wallraffa”, men jag tror inte att Asne har gett sig ut för att vara något annat än kvinna och journalist.
Resultatet har blivit en bra bok som getts ut i 3 miljoner exemplar till nytta för vårat samhälle som befinner sig i en ständig förändring.
Här nedanför finns några adresser till andra röster om ”Bokhandlaren i Kabul”.
http://www.cafecreme.se/22okt03/kabul.shtml
http://www.dagensbok.com/index.asp?id=747
http://www.enannansida.se/bok/2005/09/bokhandlaren-i-kabul.html
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/amnessida.asp?programID=478&Nyheter=&grupp=1792&artikel=956617
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=27170&a=479703
http://tv4nyheterna.se/1.311571/2008/03/04/han_ar_
torsdag 28 februari 2008
Blogg om etik
Blogg om pressetik.
Gud nåde den i vårat samhälle som är för tjock, gammal, fattig, ensam, dum, speciell eller bara vanlig. Vi bedömer allt och alla. Inte ens våra bröder, systrar, vänner och arbetskamrater kommer undan när vi pratar med våra kärestor. Möter vi nya människor så vill vi gärna veta vad de har för arbeten och var någonstans de bor, allt för att kunna sätta in människor i sociala sammanhang som vi förstår och därmed kan bedöma utifrån oss själva och vår sociala situation.
Javisst! Vi är sociala av vår natur och måste förhålla oss till andra. Men jag tycker att vi lever i ett samhälle där vi ( och journalistiken är en stor bov i sammanhanget ) bedömer och dömer andra väldigt snabbt.
Se bara på inslaget ” inte död men svårt sjuk brittisk kvalitetsjournalistik” där webbmedarbetarna på BBC har 5 minuter på sig att publicera det de får fram. Snacka om att gå till källan.
Jag tror ju att det är så att vi människor inte vill vara något som av andra kan pekas ut som felaktigt eller dumt. Så om jag håller med någon om att någon annan är en idiot utan att veta varför ( eller exakt vad han gjorde som fick den jag höll med att reagera på det sättet ), så skapar jag också ett rum i mig själv där jag är lite rädd att bli kallad idiot eller något annat tillmäle. Till slut kan det bli ett stort rum med osäkerhet inne i oss. Mycket av det vi läser i tidningarna vill få oss att tycka saker vi vet för lite om.
Utifrån dessa tankar har jag valt ett av PO-PON:s ärenden som handlar om en veterinär som gjort en felbedömning.
En kvinna går med sin hund till en veterinär för att hunden har magbesvär. Hunden är ganska gammal och det visar sig senare att den hade uppförstorad prostata.
Veterinären gör en felbedömning och säger att han misstänker att hunden har cancer och att det bästa kanske vore om kvinnan lämnade hunden där för avlivning. Kvinnan vägrar och några dagar senare när det är tid för återbesök berättar hon för veterinären att hunden mår bättre. Hon får enligt henne till svar att någon assistent i så fall får sköta om avlivningen.
Hon uppsöker en annan veterinär som friskskriver hunden från cancer. Hon ringer till veterinären för att berätta detta och får enligt henne till svar att hon skall söka sig en annan veterinär i fortsättningen. Hunden lever fortfarande efter två år och kvinnan har anmält veterinären till veterinära ansvarsnämnden som frikänt veterinären.
En felbedömning har gjorts, det är vi säkra på. Allt annat är ju en situation där ord står mot ord, och vi kan ju bara gå till oss själva för att hitta exempel där vi har upplevt situationer på fullständigt olika sätt.
Vad får reportern att ta parti så ensidigt? Finns det några bakomliggande motiv hos honom/henne? Att göra en bra artikel?
Jag förstår att kvinnan var upprörd, men kan man lita på att allt hon säger är sant.
Ja visst fick veterinären chans att komma med sin version, men hur skulle jag förhålla mig om någon sa: Du har gjort fel, kan du förklara varför?
Vore inte det bästa att skriva en artikel om det som hänt utan att namnge någon och sedan följa upp det med en artikelserie om hur fäst man kan bli vid ett husdjur och hur svårt det blir när det går bort?
Jag måste också erkänna att det finns någon liten djävul i mig som säger att den som har stulit en bil och lyckats köra av vägen med den kan få "stå med byxorna neddragna". Det är reptilhjärnan som tänker så, mitt sofistikerade tänkande tycker att han förmodligen inte blir en bättre människa av att bli utpekad.
Gud nåde den i vårat samhälle som är för tjock, gammal, fattig, ensam, dum, speciell eller bara vanlig. Vi bedömer allt och alla. Inte ens våra bröder, systrar, vänner och arbetskamrater kommer undan när vi pratar med våra kärestor. Möter vi nya människor så vill vi gärna veta vad de har för arbeten och var någonstans de bor, allt för att kunna sätta in människor i sociala sammanhang som vi förstår och därmed kan bedöma utifrån oss själva och vår sociala situation.
Javisst! Vi är sociala av vår natur och måste förhålla oss till andra. Men jag tycker att vi lever i ett samhälle där vi ( och journalistiken är en stor bov i sammanhanget ) bedömer och dömer andra väldigt snabbt.
Se bara på inslaget ” inte död men svårt sjuk brittisk kvalitetsjournalistik” där webbmedarbetarna på BBC har 5 minuter på sig att publicera det de får fram. Snacka om att gå till källan.
Jag tror ju att det är så att vi människor inte vill vara något som av andra kan pekas ut som felaktigt eller dumt. Så om jag håller med någon om att någon annan är en idiot utan att veta varför ( eller exakt vad han gjorde som fick den jag höll med att reagera på det sättet ), så skapar jag också ett rum i mig själv där jag är lite rädd att bli kallad idiot eller något annat tillmäle. Till slut kan det bli ett stort rum med osäkerhet inne i oss. Mycket av det vi läser i tidningarna vill få oss att tycka saker vi vet för lite om.
Utifrån dessa tankar har jag valt ett av PO-PON:s ärenden som handlar om en veterinär som gjort en felbedömning.
En kvinna går med sin hund till en veterinär för att hunden har magbesvär. Hunden är ganska gammal och det visar sig senare att den hade uppförstorad prostata.
Veterinären gör en felbedömning och säger att han misstänker att hunden har cancer och att det bästa kanske vore om kvinnan lämnade hunden där för avlivning. Kvinnan vägrar och några dagar senare när det är tid för återbesök berättar hon för veterinären att hunden mår bättre. Hon får enligt henne till svar att någon assistent i så fall får sköta om avlivningen.
Hon uppsöker en annan veterinär som friskskriver hunden från cancer. Hon ringer till veterinären för att berätta detta och får enligt henne till svar att hon skall söka sig en annan veterinär i fortsättningen. Hunden lever fortfarande efter två år och kvinnan har anmält veterinären till veterinära ansvarsnämnden som frikänt veterinären.
En felbedömning har gjorts, det är vi säkra på. Allt annat är ju en situation där ord står mot ord, och vi kan ju bara gå till oss själva för att hitta exempel där vi har upplevt situationer på fullständigt olika sätt.
Vad får reportern att ta parti så ensidigt? Finns det några bakomliggande motiv hos honom/henne? Att göra en bra artikel?
Jag förstår att kvinnan var upprörd, men kan man lita på att allt hon säger är sant.
Ja visst fick veterinären chans att komma med sin version, men hur skulle jag förhålla mig om någon sa: Du har gjort fel, kan du förklara varför?
Vore inte det bästa att skriva en artikel om det som hänt utan att namnge någon och sedan följa upp det med en artikelserie om hur fäst man kan bli vid ett husdjur och hur svårt det blir när det går bort?
Jag måste också erkänna att det finns någon liten djävul i mig som säger att den som har stulit en bil och lyckats köra av vägen med den kan få "stå med byxorna neddragna". Det är reptilhjärnan som tänker så, mitt sofistikerade tänkande tycker att han förmodligen inte blir en bättre människa av att bli utpekad.
fredag 15 februari 2008
Blogg om nyheter
BLOGG OM NYHETER.
Hej alla!
Det här handlar ju om min relation till pressen. Jag känner inte bara lust, när det gäller tidningsläsande. I Thailand kan det gå en vecka mellan gångerna jag bläddrar i en DN. Då är den minst fyra dar gammal och sanningen är den att jag läser sporten först och försöker spana in någon intressant artikel efter det.
Med tanke på denna veckas uppgift har jag suttit och tittat i ( hör och häpna ) gårdagens DN.
Jag tänkte till lite och använde, vad, vem, var, när, hur och varför i läsandet.
Fastnade för en artikel om Muhammedteckningar ( Dagens Nyheter den 14 februari sidan 8 Sverige ). Jag fick reda på att 17 olika danska tidningar gått samman och publicerat teckningen där Muhammed framställs med en bomb i turbanen. Jag blir glad av artikeln för att den, är tydlig, talar om för mig att man kan gå samman inom medier för att försvara en enskild människa som blivit mordhotad och stå emot trycket från en religiös tungviktare som vill beskära yttrandefriheten. Den säger mig också att danska medier har lärt sig mer om muslimerna som folkslag sedan förra gången det var Muhammedkris.
Artikeln var relevant och saklig. Den får mig ( jag lever i ett muslimskt samhälle på Kho Lanta i Thailand ), att tänka till om flera olika angelägenheter.
Så kommer jag till det jag känner olust inför. Det stora mediedrevet som gäller rättegången mot Tito Beltram.
Det väcker frågor i mig, som till exempel. Hinner man med demokrati på en tidningsredaktion? Hinner man med att värna om läsarnas och sin egen integritet?
När medierna hittar en ¨nyhet¨ med en kändis inblandad och där nyheten dessutom pågår i realtid, ( då skall ju nyheten också förmedlas i realtid ) tycker jag att hur, varför och vad kan bli väldigt otydliga och starta massor av spekulationer i stället för att tydliggöra.
I Sverige anmäls 40 000 sexuella övergrepp per år och man tror att det bara är 5-10 procent av övergreppen som blir anmälda. Jag tycker att det är mycket som kommer i skymundan i mediernas värld och mycket tror jag beror på hastigheten i nyhetsöverförandet.
Jag känner mig nästan trampad på när jag skall tycka saker utan att vara sakligt informerad. Trampad på och utnyttjad, för det är inte lätt att koppla bort mediebruset.
Javisst, det är lättare att stå emot här nere. Men var säkra det når hit också och snabbare än med vindens fart.
Tack och hej, leverpastej. Peter Nystedt.
Hej alla!
Det här handlar ju om min relation till pressen. Jag känner inte bara lust, när det gäller tidningsläsande. I Thailand kan det gå en vecka mellan gångerna jag bläddrar i en DN. Då är den minst fyra dar gammal och sanningen är den att jag läser sporten först och försöker spana in någon intressant artikel efter det.
Med tanke på denna veckas uppgift har jag suttit och tittat i ( hör och häpna ) gårdagens DN.
Jag tänkte till lite och använde, vad, vem, var, när, hur och varför i läsandet.
Fastnade för en artikel om Muhammedteckningar ( Dagens Nyheter den 14 februari sidan 8 Sverige ). Jag fick reda på att 17 olika danska tidningar gått samman och publicerat teckningen där Muhammed framställs med en bomb i turbanen. Jag blir glad av artikeln för att den, är tydlig, talar om för mig att man kan gå samman inom medier för att försvara en enskild människa som blivit mordhotad och stå emot trycket från en religiös tungviktare som vill beskära yttrandefriheten. Den säger mig också att danska medier har lärt sig mer om muslimerna som folkslag sedan förra gången det var Muhammedkris.
Artikeln var relevant och saklig. Den får mig ( jag lever i ett muslimskt samhälle på Kho Lanta i Thailand ), att tänka till om flera olika angelägenheter.
Så kommer jag till det jag känner olust inför. Det stora mediedrevet som gäller rättegången mot Tito Beltram.
Det väcker frågor i mig, som till exempel. Hinner man med demokrati på en tidningsredaktion? Hinner man med att värna om läsarnas och sin egen integritet?
När medierna hittar en ¨nyhet¨ med en kändis inblandad och där nyheten dessutom pågår i realtid, ( då skall ju nyheten också förmedlas i realtid ) tycker jag att hur, varför och vad kan bli väldigt otydliga och starta massor av spekulationer i stället för att tydliggöra.
I Sverige anmäls 40 000 sexuella övergrepp per år och man tror att det bara är 5-10 procent av övergreppen som blir anmälda. Jag tycker att det är mycket som kommer i skymundan i mediernas värld och mycket tror jag beror på hastigheten i nyhetsöverförandet.
Jag känner mig nästan trampad på när jag skall tycka saker utan att vara sakligt informerad. Trampad på och utnyttjad, för det är inte lätt att koppla bort mediebruset.
Javisst, det är lättare att stå emot här nere. Men var säkra det når hit också och snabbare än med vindens fart.
Tack och hej, leverpastej. Peter Nystedt.
söndag 3 februari 2008
Det blir lite senare!
Hej!
Jag sitter på ett internet-cafe i Thailand och undrar lite varför det har tagit mig 3 timmar att skapa en egen blogg. Egentligen har det tagit längre tid eftersom det här borde varit gjort för 2 veckor sedan, men, ( ja det finns ju men som ligger och lurar i min själ ) ska jag verkligen och kan jag verkligen och har jag nåt att säga och vill jag verkligen lämna ut mig? Så är jag ju riktigt kass på datorer också samt att det är förrädiskt att ge sig ut på det långsamma nätet när avståndet är stort och man när som helst kan vara bortkopplad.
Det var en massa men, så vi får väl se om det kan uppstå någon slags kärleksrelation till bloggandet.
Tack för mig.
Jag sitter på ett internet-cafe i Thailand och undrar lite varför det har tagit mig 3 timmar att skapa en egen blogg. Egentligen har det tagit längre tid eftersom det här borde varit gjort för 2 veckor sedan, men, ( ja det finns ju men som ligger och lurar i min själ ) ska jag verkligen och kan jag verkligen och har jag nåt att säga och vill jag verkligen lämna ut mig? Så är jag ju riktigt kass på datorer också samt att det är förrädiskt att ge sig ut på det långsamma nätet när avståndet är stort och man när som helst kan vara bortkopplad.
Det var en massa men, så vi får väl se om det kan uppstå någon slags kärleksrelation till bloggandet.
Tack för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)