Blogg om den platta världens nyheter

Att få höra om vinstintressen som utarmar journalismen som yrke gör mig väldigt ledsen. Så många människor som arbetar med något som bara är en upprepning av något redan skrivet.. Det känns som ett gigantiskt slöseri med energi som kunde användas till något bättre. Jag tror att journalister som får söka efter egna nyheter och sedan förmedla dessa på ett bra sätt, blir stoltare människor som skapar en stolt yrkeskår. En stolt yrkeskår gör ett bättre arbete.
Siffror som säger att 80% av nyheterna är en upprepning och att en stor del är material som inte är källgranskat av skribenten, sänder kalla kårar genom kroppen. Det blir ju oerhört lätt att journalisterna går i maktens koppel om det är så. Det finns ingen tid att källgranska, nyheten skall ut om fem minuter. Skriv så datorn glöder. Här är nyheten du skall skriva om!
Jag känner ingen oro precis just nu för att nyheter censureras. Det skrivs om allt möjligt. Människor i västvärlden får skriva om allt möjligt. Någonstans har det skrivits och publicerats. Men var? Var någonstans står det som är viktigt?
När jag läste om kroppsspråk och kommunikation fick jag veta att de intryck vår kropp tar emot ( syn, hörsel, lukt och känsel ) och bearbetar har ökat tusenfallt de senaste 100 åren. Vi väljer ( eller struntar i ) automatiskt bort 99% av dessa. Men den kvarvarande procenten för ändå med sig väldigt mycket information som vi skall bearbeta. I denna informationsvärld är det svårt att veta vad som är sant eller falskt, viktigt eller oviktigt. Då tror jag att det är väldigt lätt att det som står i många tidningar, och dessutom pratas om i radio och tv blir det som är sant. Det blir också det som människor pratar om vid snabba möten eller fikapauser. Det möter inget motstånd att prata om något som redan sanktionerats i medierna.
Så just nu jobbar journalisterna och konsumenterna av det skrivna ordet åt samma håll. Den platta konsumtionsvärlden där vi inte behöver vara obekväma när vi möter andra människor. Det är för korta och snabba möten. Ingen har tid att lyssna. Det är bäst att säga nåt som alla vet är sant, få en jakande nick och skynda vidare.
Vad skall vi göra då?
-Vi får skärpa till oss allihop och våga ta oss tid att prata om allvarliga och roliga ämnen. Då vet journalisterna att de har intresserade läsare och läsarna förstår att journalisterna arbetar för deras skull. Var det så enkelt? Ja!

Pjotr.